Mamma Lisbet har migrän och pappa finns inte men kanske är han hjärterknekt? Om Severin Stenson brukade sägas att han var en bubbelpojke. Orden flöt fritt inuti honom men utan fäste i verkligheten. Bara i sandlådan var han trygg, där byggde han sin värld.
Fast det där var ju hundra år sedan. Nu är pojken död sedan länge. Vi bryr oss inte. Året är 2122 och vi har annat för oss i Sollentunet. En myndighetschef som jagar illegalt upptinade fyrtiotalister behöver sorgtömning. Lisbet Stenson söker sin son, som hon olovligen fryste ner i källaren i sin skoaffär. Vi bryr oss inte om det heller, de var lika knäppa båda två, och inga tricks hon försöker sig på kommer att göra att han återuppstår. Ändå vet vi ju att hon kommer att försöka.
I Daniel Sjölins återkomst till romankonsten råder ett överflöd på ord och känslor, men ett underskott på allt annat – blod, närhet, olja, integritet, vokaler, kropp, minne, ädla jordartsmetaller och mänskliga rättigheter.
Det är med alla dess brister omöjligt att upprätthålla värdigheten, men kanske ännu inte för sent att sörja och älska.