"Doften, när de rörde sig genom porsriset" är en känslig och vacker kortroman som rör sig i det sena 1700-talets och det tidiga 1800-talets Orsa. Utifrån omfattande kulturhistoriska undersökningar skriver Birgitta Lillpers här i skönlitterär form om en person som faktiskt funnits: Matslofva Erik Olsson, döv bonde och lysande träkonstnär. Det är en berättelse om människor som lever i armod, men ändå har ett liv fyllt av kärlek och skönhet, nära jorden och varandra. Den rättskaffens Matslofva blir gift med Karin, och de är lyckliga tillsammans. Paret får flera barn, varav vissa liksom sin far är döva, och inom familjen utvecklas ett slags teckenspråk för att kommunicera. Karin är musikalisk och har av sin bror ärvt en fiol som hon brukar spela på mot betalning på olika tillställningar. Men en dag rumlar en av bygdens män, full och förvirrad, in i deras hus, och fiolen hamnar i eldstaden. Familjen sörjer det värdefulla instrumentet, och Matslofva lovar att han själv ska bygga en ny fiol till Karin. Men åren går och han blir allt svagare. Hans mål är att Karin ska få fiolen, till sist.
"Birgitta Lillpers har verkligen fått väggarna att tala ... Jag älskar den här romanen."
Expressen
"Det är en makalös roman, endast 157 sidor lång, och jag hoppas den når ut i bruset. Lillpers lyckas i detta lilla format levandegöra, inte bara platser, relationer, dofter och intryck, utan en hel föreställningsvärld."
Jönköpings-Posten
"Man kommer mycket nära det omedelbara i Lillpers roman."
Dagens Nyheter
"Den verkliga styrkan i den här romanen ligger i Lillpers förmåga att levandegöra en tid långt från vår egen och att få den att, likt ett källsprång, bryta fram ur historiens mörker.
P1 Kulturnytt
"I sin skildring av armodet som ändå blir upplyst av enstaka goda handlingar och uppmärksamheten mot små gåvor – det kan vara något så rudimentärt som en lök – visar Lillpers hur en bättre värld är möjlig, en värld där vi inte längre roffar åt oss."
Bernur
"En sinnlig bok, upptagen med att skildra hur vardagen kunde levas och kännas för ett par hundra år sedan, skriven med poetens typiska känslighet. ... Lillpers visar på en seghet och tålighet som finns i människan, så länge hon koncentrerar sig på det som är här och nu. Kanske gör vi oss olyckliga genom de övergripande berättelser vi skapar om oss själva och våra liv?"
Göteborgs-Posten